Underbara vinterdagar

Känner hur solen värmer, längtar efter vår.

Men kan inte låta bli att njuta av de vintriga krispiga blåhimmelsdagarna

som radas upp som smultron på ett strå.

Först kommer diset, så börjar solljuset anas genom dimmorna...

Sakta, sakta ser vi den blå himlen kika fram och vad är det med den, som får mig så rofylld?

Lika rofylld som av det klarblå havet eller en stilla insjös blåa djup.

Strunt samma vad det är, jag inser bara att jag måste se till att få tillgång

till det stora blå lite då och då för att må bra.

En solbränd gammal lada i fonden av en turkosblå himmel och snöfrostiga björkar.

Världen är bra vacker ändå, i alla fall mitt lilla hörn av världen.

Och en annan gammal lada, frostkysst med den röda porten lite skev och vind.

Berörs av storheten att detta har byggts långt före min tid och fortfarande står kvar och fyller en funktion, gillar känslan av att ibland vara ganska liten i världen, samma känsla som när jag tittar upp på stjärnhimlen. En känsla av att vara så liten men ändå en del av något så stort.

Hoppas du som eventuellt läser detta har en fantastisk söndag!

Själv är jag lite trött och det får jag vara.

Ska försöka skapa något, kanske den där tavlan som så länge har funnits i mitt huvud...

Javisst, källaren är full av bråte som behöver röjas, men kanske inte just idag...

idag ska jag kanske bara göra något för att må bra, något från mitt inre...

Kram/ Ingrid